Denna bild kom helt enkelt att kallas "Grisen" på Aftonbladets bildredaktion,
då redaktören ringde till bildarkivet och bad dem skicka ner bilden för att den skulle ritas in på en sida, och sen skickas till repro. Jag vet inte huur många gånger den kom att användas, detta var på den analoga tiden innan bildarkiven blev sökbara på nätet. Hursomhelst blev det en mängd färgglada publiceringsdatum på baksidan av bilden och lite slantar i bildredovisning till mig... Detta hade jag ingen aning om när jag bromsade min bil i Lewiston, Idaho, då jag såg den stora grisen på ett pickupflak, jag satte på en liten blixt på min Leica för att lätta upp det hårda motljuset, vinklade kameran med vidvinkel 21:an så att solen hamnade bakom ena örat, och så vänder sig grisen mot mig som med ett leende över trynet! Ett par tre exponeringar blev det, men denna har förblivet en av mina favoritbilder genom åren.

 

Under en cykelresa på Kreta stannade jag till vid den allierade krigskyrkogården i Souda Bay, i närheten av Chania.
 De uppoffringar som gjordes här 1941 i försök att hejda Hitlers nazistiska expansion blev förgäves, ön intogs, och kvar blev gravarna.
Jag antar att det var först efter krigets slut som anhöriga till de stupade kunde ta sig till kyrkogården och låta rista in på gravstenarna ett sista farväl till sina kära. En saknad som måste ha lagts på is och väntat medans kriget fortsatte att rasa i åratal. När jag gick där längs rad efter rad av gravstenar blev jag så enormt tagen av de personliga uttrycken för den djupa sorgen, har sällan stött på något som gripit tag i mig lika starkt…